Vandringsleden i Vånga

Några kilometer väster om kyrkan, uppe på förkastningsbranten mellan Gettorp och Tolskepp, går Vångaleden fram genom ett varierande skogslandskap. Hela sträckan är ungefär 13 km eller xx km beroende på vilken väga man väljer mell XX och YY i kartan. Ungefär hälften följer småvägar och resten går man på stigar i skogen. Leden är markerad med stolpar med blå färg. Utmed leden finns informationsskyltar som beskriver speciella platser. Bilder och texter finns även här på hemsidan och numreringen återfinns även på kartan. Vi utgår från vägen som slutar i närheten av Butbro torpställe

Till Butbro torpställe kom 1837 den 20-årige torparparet Anders Jansson och Ingeborg Hansdotter för att bosätta sig. Anders far, Johan, flyttade också in hushållet. Skogen runt torpet fälldes och timret användes till byggnaderna. Marken röjdes så gott det gick för att skapa odlingsbar mark. Toppar, kvistar och skräp brändes och i askan mellan stubbar och stenskravel såddes råg till de första skördarna.

Efter hand togs varje möjlig odlingplätt runt torpet i anspråk som åker, beteshagar eller kåltäppor enligt gammal tradition. Förutom kåltäppan kunde även en humleodling förekomma.

Under 1700-talet och tidigt 1800-tal odlades även köksväxter, ofta i så kallade kålgårdar. Den här odlingen hade förmodligen en viktig roll i gårdarnas totala produktion, bland annat genom att bidra med viktiga näringsämnen till födan som är speciellt viktiga under vinterhalvåret (C- vitaminer, A-vitamin, kalcium, järn och kalium och antioxidanter i varierande mängder).

Det var mycket vanligt att bönder och torpare odlade köksväxter under 1700-talet. I östra Mellansverige var de främsta köksväxterna i kålgårdarna vitkål och kålrot. Under 1700-talet och en bit in på 18800-talet rådde en stor gödselbrist, det klagades ofta över att gödseln var otillräcklig. Köksväxtlanden förefaller ändå har haft en hög prioritet när det gällde hur gödseln skulle fördelas mellan odlingarna. Det fanns flera sätt att dryga ut gödseln från kreaturen genom att gödsla köksväxtlanden med bland annat latrin, förmultnat trä och uppgrävda myrstackar.

Förkultiveringen av kålplantorna gjordes ofta i så kallade plantlavar men det finns också uppgifter om att plantuppdragningen skedde på brända myrstackar. Efter utplanteringen vidtog vattning, rensning och skadedjursbekämpning, där särskilt bekämpningen av skadegörare är flitigt behandlad i den samtida lantbrukslitteraturen. Flera av de många metoder som rekommenderades för hur plantorna skulle skyddas, inbegrep användningen av illaluktande substanser, som ruttnande kräftor och starkt luktande växter, främst hampa.

Anders och Ingeborg bodde här i 20 år. De fick sju barn innan de flyttade. Farfar Johan hade flyttat till fattighuset då han var 62 år.

Ytterligare fyra familjer har bott i torpet under olika långa perioder, Överallt i skogarna etablerades liknande torpställen under 1800-talet. Man får föreställa sig att det var liv och rörelse överallt. Men torpartrenden vände under slutet av 1800-talet. Den minst bördiga jorden övergavs och antalet torp minskade och sista flyttlasset lämnade Butbro torpställe 1905. Därefter revs byggnaderna.

1949 inträffade en dramatisk olycka då ett svenskt militärflygplan störade under övning. Medlemmar i Vånga Hembygdsmuseum har märkt ut platsen och placerat en minnestavla där.

Platsen är bebodd sedan mycket lång tid och byn nämns i skrift under tidig medeltid. Tolskepp har befolkats av självägande bönder och ansetts vara den förnämsta byn i Vångas skogsbygd. Ägorna sträcker sig ända mot Hällestad socken. Namnet Tolskepp är sammansatt av ett mansnamn och en gammal ordform för att köpa land. Tolkningen kan då vara att Tol köpte marken och bosatte sig här för länge sedan.

På 1920-talet sköts en ovanligt stor varg i närheten. Den varg som sköts var så stor att då en man bände upp gapet och satte foten på underkäken så nådde överkäken upp över hans knä.

[plats för bild]

Både klövvilt och stora rovdjur (”skadedjur”) hade minskat sedan mitten av 1800-talet. De vargar som strövad in i området hade boskap och småvilt som huvudsakliga byten.

Platsens namn, Vargskuttet, har förmodligen koppling till vargjakt sedan tidigare då det fanns tillgång till skjutvapen, kulor och krut. Småvilt kunde fångas i fällor och snaror. Jakt på större djur var förenat med livsfara och krävde många jägare för att lyckas. Vid Varskuttet kunde man med skallgång driva djuren över de brantaste bergskanterna. Nedanför klippan fanns stängsel och fållor så att det jagade djuret inte kunde fly. Jakten kunde avslutas med hjälp av stenar och spjut.

Även fångstgropar användes där djuren ramlade nr och spetsades på pålar. Dessa föråldrade och grymma jaktmetoderna förbjöds 1864.

På flera platser i Vånga finns spår av bergsbruket och järnframställningen. På den här platsen kan man se den vattenfyllda gruvan och ett mindre dagbrott. Runtomkring ligger stora varphögar av sten och kasserad malm. Här har man under lång tid hämtat malm till egna hyttor och smedjor. Under 1600-talet ökade brytningen och leveranserna till bruket i Finspång.

Finspångs bruk var i drygt tre århundraden Sveriges största kanongjuteri och Finspång omnämns i 1573 års bergslagsräkenskaper då ett litet bruk var anlagt.

Mer om gruvdriften
På uppdrag av Louis De Geer, sökte Willem de Besche att med De Geer såsom förlagsman få av svenska kronan arrendera Finspång med dess bruk och underliggande län, och affären skulle i början drivas i De Besches namn. Sedan De Geer blivit svensk medborgare och adelsman, köpte han 1641 hela Finspångs gods, som då bestod av 79 1/2 hemman, jämte 5 1/2 hemman i Upplands bergslag (Dannemora gruvor). På 1500- och 1600-talen motsvarade ett hemman vanligen en bondgård med en sådan storlek att brukaren kunde försörja sig och sin familj på avkastningen av jorden och erlägga den skatt som åvilade egendomen. Ett sådant hemman åsattes ett helt mantal.

De Geer gjorde Finspång till centrum för den svenska vapenindustrin. Det innehades av hans ättlingar De Geer af Finspång fram till 1856, då godset såldes till dess förvaltare, Carl Ekman, sedermera brukspatron nästan ända fram till sin död 1903.